Om två och ett halvt dygn sitter jag på flygplatsen och väntar på planet som ska ta oss över havet. Tre veckor. Tre veckor utan Jennifer och Bianca, utan dalgligt smsande med Elise och Ida, tre veckor utan Andreé, utan min familj. Tre veckor i en värld som inte liknar min vanliga överhuvudtaget. Frågan är varför jag faktiskt gör det här? När jag nästan bara ser de jobbiga sakerna med att resa iväg. Jag tror att det är för att trycka undan nervositeten. För jag är nervös, jag är rädd. Jag är alltid rädd när det är något som inte är som vanligt. Just därför testar jag allt som skiljer sig från min vardag. Jag vill utmana den där obehagskänslan i magen. I början är det jobbigt, men tack vare alla utmaningar har jag haft så sjukt många roliga upplevelser. Det är aldrig lika farligt som jag föreställer mig.