Den här helgen har varit dränkt i tårar. Men jag tror att det har varit nyttigt för mig. I fredags när jag kom hem föll allting isär. Ingenting kändes bra. Och helt plötsligt kom tårarna, jag satt och grät så jag skakade. Försökte förklara för Andreé, men det gick inte riktigt fram. Så igår var jag på födelsedagsfest hos Michaela. På dagen var jag i stan, träffade Anca och Jennifer och vi köpte present och lite sånt. Festen var trevlig, sjöng singstar och sånt. Jag, Anca och Jennifer lade oss i sängen och pratade, det var fint. Jag har så fina vänner som jag tycker så mycket om, problemet är att jag har svårt för att öppna mig, jag vill inte att någon ska se när insidan inte är lika vacker som utsidan. Men jag vet att jag borde prata mer och berätta mer. Iallafall så började jag gråta, det är för mycket för mig nu. Jag hade en hektisk vår, en hektisk sommar och nu står jag och tittar på när min höst fylls upp och börjar bli lika hektisk. 

Jag är ett vrak, allting faller sönder. Men jag ska klara av det, det har jag gett mig fan på. För känslan efteråt, när man nått upp till backkrönet är så jävla härlig.

Tack för att ni finns, ni är så jävla underbara! Bianca, Jennifer, Elise, Ida och Andreé. Ni gör mina dagar så mycket bättre.