Nu efter sommaren har det tillkommit ett par stycken som går på bussen på samma hållplats som mig. Och de tar min plats! Platsen som jag suttit på i två år. Det kanske låter töntigt, men när jag vant mig vid att sitta på en speciell plats i bussen så blir dagen jobbig när jag tvingas sitta någon annanstans. Eller om jag inte får lyssna på morgonpasset när jag klär på mig. Då blir det också rörigt. Utan att läsa tidning på morgonen vet jag inte vad som händer och är stressad. Jag är vanemänniska och jag gillar när jag kan se logiska mönster mellan handlingar. Ser jag inget mönster blir jag stressad och okoncentrerad. Jag måste kunna se helheten, hur det hänger ihop. Om en pusselbit fattas får jag myror i hela kroppen. 

Jag tror att det är mycket på grund av mitt vane- beteende som jag somnar så bra till Olas sommarprat. För ett tag lyssnade jag alltid på det när jag skulle somna. 

Det är ju inte så att jag bara håller mig till samma invanda mönster hela tiden, jag är ganska ombytlig ändå. Försöker tänja mina gränser, utmana hjärnan. Gå på strecken mellan plattorna. Mitt liv är ganska kaotiskt emellanåt. Kanske för att jag känner mig tryggare i ett mönster så känns det kaotiskt när jag under långa stunder inte har ett mönster att följa.

I tidningen finns det ett nytt sifferpussel. Man ska rita siffror i rutor från 1-44, ungefär. Och det passar mig perfekt. Det hänger ihop, det är logiskt.