Jag känner att det var länge sen jag skrev nu. Har inte riktigt tänkt på att skriva. Haft annat för mig. Inte heller haft något att skriva. Men nu borde jag egentligen plugga, alltså passar det utmärkt att skriva något halvflummigt om ingenting vettigt alls. Sånt gillar jag.

Idag när jag gick till bussen och stod och väntade på bussen blev jag trött. Jättetrött. Nästan att jag höll på att ramla ihop. Men det har varit en lång dag. Eller egentligen inte, men det tar på krafterna att vara i skolan. Samtidigt som man ska vara smått seriös och försöka lära sig något har vi otroligt kul och skrattar väldigt mycket. Man blir trött av att skratta. Jag har inte ägnat så mycket tid åt att tänka på det, men nu den senaste tiden då dagarna i skolan mest flutit bort i ett skrattande dis har jag upptäckt att jag är mycket tröttare. Inte för att jag vill byta ut det, fy för att gå runt och vara seriös hela tiden. Jag måste få skratta, jag lever för skratten. Och nu kom ett citat upp i huvudet, från den kloke Jonas Gardell - "Man står på en scen och är löjlig för att bli älskad. Blir man älskad är det värt det, blir man inte det står man där och är löjlig."

Känner att det blev lite Salo nu, först massa flummigt för att bryta och bli jätteseriös. Aja, så kan det gå.