Jag har funderat lite. Att när jag har ont någonstans, jag har tillexempel fått ett blåmärke på benet, då klarar jag inte av att låta det blåmärket vara. Nej, jag måste sitta och trycka på det för att känna ifall det fortfarande gör ont, och var det gör ondast. Jag försöker alltid hitta det där stället där det gör så ont så det nästan snurrar. Jag vet inte riktigt varför, men det är på något sätt uppfriskande. 

Kom att tänka på filmen Flåklypa Grand Prix, som nästan ingen har sett men som är helt underbar. Där sparkar den lilla igelkotten Ludvig på en sak och får ont: Det gör ont! Det går SÅ ont! Att det bara får göra så ont!? Det är så gulligt. Hela filmen är så mysig. Fast jag har mest sett början. För det är början som är bra, sen är den ganska seg egentligen.

Intressant inlägg det här, nu ska jag fortsätta mysa med Andreé och kanske försöka göra mat.