Jag har precis varit ute och sprungit. Eller sprungit är nog att ta i, men joggat. Det är bara så att jag hatar ordet jogga. Låter så stockholmstöntigt. Jag har inget emot Stockholm egentligen, men... Läste en intervju med Sylle förut idag, han hade lagt märke till att stockholmsbor när de håller med om något säger; Eller hur? Kom på mig själv med att jag säger så hela tiden. Dock inte seriöst. Det är mera när jag får en komplimang och jag inte vet vad jag ska säga, då blir det Eller hur!?

Det jag tänkte komma till är att jag älskar att springa. Kanske låter väldigt konstigt för vissa, särskilt med tanke på hur mycket fläsk jag bär omkring på. Men det är så härligt att känna att kroppen arbetar, andningen är tung och man känner hur hjärtat slår fort, när benen rör sig tyngre men man iallafall känner att allt är nästan perfekt. Även att det är jobbigt känner man att man kan springa nästan hur långt som helst. Eller iallafall tills man får sån där mördande håll.
Sen efteråt är det så skönt också, när man känner att man har gjort något och kroppen är utmattad. När man känner att man faktiskt får sitta stilla ett tag och bara ta det lungt.

Gick också förbi fotbollsplanen. Mitt gamla lag tränade där och jag märkte hur mycket jag egentligen saknar fotbollen. Även att fotboll egentligen är en ganska meningslös sport där man jagar efter en liten boll. Men jag saknar allt med fotbollen. Laget, träningarna, spelet, gemenskapen, ja allt. Men jag kan inte börja igen, även att jag saknar det hatade jag det ändå, jag kände att jag aldrig var tillräckligt bra. Dessutom har jag inte tid och jag kan inte spela på grund av mina benhinnor som vägrar att bli helt bra.