Jag hittade till en sida jag var ganska aktiv på för flera år sedan. Sockerdricka. Det är en sida där man kan skriva, skriva vad som helst. Dikter, noveller, dagboksinlägg och så vidare. Jag tror jag blev medlem i sjuan. Egentligen måste man vara 15 för att bli medlem. Jag var busig och skrev att jag var 15, då var jag 14. Det var mest dikter jag skrev där. Eller dikter vet jag inte om det var, snarare korta texter med meningslöst svammel. När jag läste igenom dem igår blev jag rädd, rädd för mig själv. Jag hade världens mörkaste tankar när jag gick i sjuan, och större delen av högstadiet. Olycklig kärlek, deppression och självmord var det som fyllde min hjärna. Jag fick ta mod till mig och tvinga mig att läsa dikterna igårkväll. Naivt, barnsligt och töntigt, samtidigt som mörkt, deppigt och läskigt.

Visst har jag mina mörka sidor nu, men det mörka har blivit ljusare. Och det är sällan jag faller ända ner nu. Men jag ska nog försöka lägga upp någon gammal dikt därifrån här på bloggen lite då och då.

Skrev lite förut idag. Mörkt och deppigt, som vanligt.

Kan någon förklara för mig varför det är så kallt?
Kan någon förklara för mig varför jag fryser så?
Jag sitter ju vid elden, jag kan känna värmen från lågorna.
Lågorna som slickar upp minnena från förr.
Men värmen är bara på ytan, innanför skalet är det kallt.
Istid, värmen kan inte tränga igenom skalet.
Det har varit kallt så länge nu. Kroppen har vant sig.
Vant sig vid kylan, vant sig vid att klara sig själv.