Jag är en av de som aldrig kommer kunna se hela lyckan. Jag tillhör dem som först och främst ser det negativa. Det tar tid att bygga upp en mur, och jag bygger och bygger för att ingen ska se. För att det inte ska finnas något hål att kika in igenom, så att ingen ska få se den trasiga insidan. En mur som kan skydda mig mot blickar jag inte vill ska se. Skynda mig igenom, snabbt, ingen ska få tid att syna mig i sömmarna. Det skulle bli för jobbigt. Händer som rycker, tårar som faller, minnen som slits sönder. Slut. Det finns inget att se, gå din väg. Det är ingen som kommer tro dig om du berättar vad du sett iallafall.

Jag har stängt för den här gången, gå, det kommer ta lång tid innan jag öppnar igen. Det är för läskigt. Ögon som stirrar utan att bry sig. Jag behöver inte de ögonen. Jag har försökt visa, försökt förklara, men det är ingen som ser eller förstår. Alla har fullt upp med sina egna liv, i första hand är det sig själv man tänker på, finns det något kvar efteråt kanske någon annan kan få.

Jag lyssnar på Winnerbäck. Han är bra när man är ledsen. Han verkar också vara en trasig människa, därför kan jag känna igen mig i hans texter. Det tröstar att höra att jag inte är ensam om att försöka bygga upp på nytt.

(Jag vet att jag skrev för några veckor sedan att jag skulle sluta skriva sådana här inlägg. Men just nu är jag ledsen, jag är stressad. Allt går så fort, jag hinner inte med. Jag tror det här är lite av en förklaring till varför jag inte riktigt orkar vara glad för eran skull, varför jag inte riktigt orkar försöka finnas till för er. Nu måste jag först och främst fokusera på mig själv. Förlåt,)