Vi svenskar lever för sommaren. Det är då vi lever. Resten av året går i en dvala, något som måste genomlidas. Redan i februari-mars börjar planeringen för semestern/sommarlovet. Vart ska vi åka? Vad ska vi upptäcka? Våren går åt till att hoppas på mycket sol och värme under semestern, träna för att kunna visa upp sig på stranden, längta efter alla saker man ska göra under sommaren. Blir inte semestern lyckad blir nästan resten av året förstört. Vi vill hinna med så mycket som möjligt under sommaren för att kunna berätta för alla vilket perfekt och roligt liv vi lever. Löpsedlarna toppas med viktminskninstips, hopp om sol, tips på vad man kan göra på semestern under hela våren. "Bli smal till beach 2010", "Så mycket sol får du under semestern", "De populäraste resmålen". 

Förutom julstressen har resten av året blivit bortglömt. Hela året kretsar runt sommaren. Då allt ska hända. Då vi kryper ut ur våra gömställen. Vi visar upp oss, hittar på saker att fylla dagarna med. Lever och njuter. Hösten är deppighetens tid, man deppar för att sommaren är slut, det blir kallt och mörkt och det är väldigt långt till nästa sommar. Våren går åt till planering och ännu mera längtan.

Jag är exakt sån. Jag har redan nästa sommar planerad. Eller i stora drag iallafall. Peace and love, Hultsfred och Arvika, försöka jobba lite och kanske semester med familjen ner till Tyskland. Nu går jag runt och är depp för att sommaren är slut och för att det är så oändligt långt till nästa.