Lasse har krupit in i mitt huvud igen. Jag kan inte lyssna på mycket annat än han just nu. Han är så mysig. Och hans låtar har något lugnande över mig. Jag tror det är för att jag kopplar ihop honom med barndomen och lugn och trygghet. Han är bara snäll.

Igår lyssnade jag på Annika Norlins sommarprat, igen. På tal om Lasse ja. Nej, jag bara skriver. Jag gillar det. Jag känner igen mig väldigt mycket i det hon säger. Det är intressant. Det mest intressanta är delen då hon pratar om synestasi, att man kopplar ihop olika sinnen. Så frågar hon vilken färg tisdag är, och lämnar en liten lucka så man får tänka. Första gången funderade jag lite, och kom fram till att tisdag är grön. Och när Annika börjar prata igen, "Nu kanske du tänkte vad pratar hon om, eller så tänkte du tillexempel att tisdag är ju självklart grön." Jag tyckte att det var lite läskigt att jag kopplade ihop tisdag med samma färg som Annika tog som exempel.

När vi var i Stockholm och såg på Cats för ett par veckor sedan hittade jag en krönika med Annika i en gratis tidning. Jag minns den inte riktigt, men den handlade om den typen av människor som hellre skriver än pratar. Hon skrev i krönikan att folk tyckte att hon var feg för att hon istället för att säga vad hon tyckte gick hem och satte sig och skrev om det istället. Det kan vara så att jag hittar på det här nu. Egentligen borde jag läsa om den innan jag skriver. Men det får bli till en annan gång. Tillbaka till ämnet, jag har aldrig tänkt på det viset. Att vissa människor pratar och vissa skriver istället. När jag läste kom jag fram till att jag är en sån som skriver. Det tar tid för mig att formulera mig. Därför är det lättare att skriva, då kommer tankarna rätt. När jag pratar glömmer jag vad jag ska säga, hackar, stammar mig fram, och ofta blir det långa pinsamma tystnader för att jag inte vet vad jag ska säga.

Nu ska jag äta frukost och sedan ska jag åka ut till min kompis som jag inte träffat på flera månader. Jag måste hitta mera tid i mitt liv.