Helgen är slut nu. Och jag är hemma mellan två jobbpass. 

Det känns... konstigt. Skrev precis till en kompis, "Jag är tom, arken finns inte mer". Det gör ont att skriva det, och jag känner tårarna bränna under ögonlocken. Inga fler tårar nu, de tog slut i fredags natt. Att försöka beskriva allt är svårt. Orden kommer inte lika flytande som vanligt. Bilder från olika delar av kön och konserten kommer hela tiden upp i huvudet. SVT som helt plötsligt står framför mig, när kön radat upp sig och det råder domedagskänsla, Nadja som ligger gråtandes vid kravallen, en hög av människor på marken gråtandes, vi som går från scenen tillsammans, får syn på en plansch och tårarna sprutar. Lasse som ser skylten, ler, kastar en flaska till mig men jag missar.

Det var sista konserten med The Ark. Sista gången jag kommer få den kicken igen. De är ett så fantastiskt band (var?), fast det var sista lyckades det bli lite glädje ändå. Stunder av lycka. Men tårarna var hela tiden närvarande. Vi turades om att trösta varandra. Eller trösta, alla var likna ledsna. Men en arm runt som en kram, en hand i sin hjälper. Man är inte ensam iallafall. Tillsammans. Ola sa så mycket vackert. De bryr sig verkligen om oss. De ville inget ont med att lägga ner, de vet att vi kommer klara det och ger oss uppgiften att fortsätta sprida budskapet om idioten. Med våra egna ord, på våra egna sätt. 

Att höra calleth en sista gång var jobbigt, det blev inte mycket till allsång, mest bara gråt. Tårarna rann inte så mycket under konserten, fast jag grät var det mest bara ljud, skrek ut min sorg. Men på calleth rann det och jag kunde inte sjunga ordentligt. Olas kinder hade svarta ränder hela konserten, det är så jobbigt att se dem gråta också. Inte bara vi som har separationsångest. 

Jag är glad över att jag stod bredvid Linn under konserten, du höll mig kvar på rätt sida. Jag föll inte allt för långt ner. Tack.

Innan konserten köpte jag en tjocktröja. Trodde att de var slut, men frågade ändå. Den har varit perfekt att gömma sig i de här dagarna, ett skydd mot omvärlden. Dölja såren i hjärtat, de måste få tid att läka innan jag kan visa upp det igen.