Vaknade med ont i magen. Förstod väl att slutet är nära. Jag har skjutit undan de här känslorna i 279 dagar. Trott att jag trots allt inte bryr mig SÅ mycket, det är ju faktiskt år sedan jag behövde dem på riktigt. Tydligen behöver jag dem fortfarande, men nu gör det för ont för att jag ska kunna lyssna på låtar eller titta på bilder. 

Jag drömde att det var fredag, det var bara hemskt. Tårar överallt. Ingen kunde sluta gråta. Människor skrek ut sin sorg.