Att försöka beskriva hur arg jag är för att jag missade konserterna igår och i förrgår behövs kanske inte. Men det gör så jävla ont. Det är nog att veta att The Ark gjorde sin näst sista spelning någonsin igår. Att läsa att den var något alldeles extra gör ändå ondare. Läsa att de spelade Red Cap igår. Jag är så besviken på mig själv att jag inte kunde åka, samtidigt vet jag att det hade inte funkat. Är man provanställd kan man inte ta ledigt hur många dagar som helst. 

Att bli hånad på jobbet för att man älskar det här bandet gör det ännu jobbigare. När man har slutat förklara varför de är underbara. Det är inte lönt. Bara försöka få dem att acceptera. Det går inte. 

Jag drömde att jag var på näst sista konserten, men i Eskilstuna istället. Det var lustigt innan, men fint som vanligt. Konserten var konstig, efteråt träffade jag bara Ola av pojkarna, han gav mig världens bästa tröstkram. Sa att allt skulle bli okej. Jag gick därifrån storgråtandes. Det gick inte att stoppa. När det började avta började det om igen och fortsatte så. Tills jag vaknade av Jennifers läskiga alarm.

Det gör ont att jag har väntat för länge med att säga allt jag vill säga. Ont att jag bara tittat på avstånd när jag faktiskt haft chansen att säga allt jag behöver säga. För jag vet att det inte kommer vara läge att träffa dem på fredag. Jag får leva med att jag inte hann säga allt innan det var slut. Att de fortfarande finns kvar efteråt är ingen tröst just nu. 

Lägger inte upp någon bild för jag orkar inte titta, minnas och sakna just nu.