Igår pratade jag i telefon i ungefär två timmar sammanlagt. Det är mycket för att vara jag. Visserligen var det med fyra olika personer, men ändå. Det var skönt att få prata, med alla som är för långt borta, människor som jag vill ha näranära. Egentligen skulle jag ha pratat med Ida, men det blir idag istället. Det jobbiga med att ha flyttat och vara jag är att jag nästan alltid lyckas ha något inplanerat och det blir svårt att träffa alla så ofta. Människor som jag är van vid att träffa varje dag.



Eller de vackra människor jag lärt känna under sommaren som jag inte riktigt känner än men som gjort stort intryck på mig. Som funnits där, som det är skönt att vara nära för de är så speciella och människor som tänker på ungefär samma sätt som jag, fast vi är totalt olika och inte känner varandra så känner vi ändå en samhörighet. Vi är av samma sort. Det jag är mest rädd för nu när det är slut är att det är slut på att träffa er regelbundet. Samhörigheten som uppkommit iår är så fin och jag bryr mig om er alla. Jag är rädd att de jag börjat lära känna lite smått bara ska försvinna. Måste ta tag i att hålla kontakt bättre.



Och eftersom att jag gått över till laptop kör jag totalt oredigerat. Deal with it.