Känslorna svänger hit och dit. I måndags var jag arg, igår uppgiven och idag ont i magen, men tacksam. Hoppas på att jag kan fylla dagen ordentligt imorgon så jag inte hinner tänka på allt. Med jobb och mässa ska det nog gå skapligt.

Jag var arg för att jag inte hunnit skaffa mig fler minnen, att jag som person inte hunnit betyda något för bandet, arg för att de skulle överge mig, arg för att jag inte kunde åka till Helsingborg. Nu har jag kommit fram till att jag är tacksam, att även om det inte betyder speciellt mycket för dem betyder mina små minnen mycket för mig. De är mina hjältar, jag kommer alltid att se upp till dem. Jag sparar minnena av Jepson och mitt moment under svenneklappen när vi står mittemot varandra, klappar och börjar tillslut skratta, tillsammans. Martin på Liseberg när han lutar bak huvudet och blundar under allsången. Avbrottet i Västervik, Jepson i kängurufickan. Ola som tittar rakt på mig och Ida och sjunger Hey Kwanongoama, för oss. Jag och Rosa som sjunger Poetry, Sylle som ser oss och skrattar. Eller dansa bugg med Jepson. 

Det har varit ett sjujäkla år. Jag är glad att jag har upplevt det, tillsammans med de bästa, hittat fram till andra Angelheads. Tillsammans.

19 oktober ska Arkmärket ristas in i min arm. Ett tag tänkte jag att det var korkat, rista in namnet på några som övergav mig. De har inte övergett mig, de har hjälpt mig genom det värsta, varit med genom det bästa och gett mig det finaste jag kunde få. Tack för att jag överlevde högstadiet.


Lyssnar på morgonpasset, de pratar i introt till en låt om att de inte ska förstöra det här introt också. Hannas kommentar: "Han kan ju inte sjunga ändå." Söta.