Jag gick ut och gick förut, även att jag har massa saker att göra här så gick jag ut och gick. Jag var tvungen att fly från världen en stund. Så jag fyllde öronen med Håkan låtar och gick ut. Hela vägen ville jag bara börja gråta. Lite allt möjligt och ingenting fyllde min hjärna. Tårarna ville inte börja rinna, jag har hållt tillbaka så många tårar så länge att jag nästan inte kan gråta längre.

Jag skulle vilja ha en ventil, så jag kan släppa ut lite av trycket. Egentligen tror jag att jag mår bra, jag tror att jag iallafall ger sken av att må bra. Men när jag är själv, när ingen ser kommer allt som en våg och sköljer över mig. För varje gång blir det bara mer och mer, snart kommer jag drunkna.

Jag vet inte vad jag ska skriva, om jag ska försöka förklara allt. Jag vet inte om det är värt att försöka förklara. Nu tror jag att jag bara lever på längtan. Längtan till jag ska se Håkan, till jag ska se Ola, till att Elise Indien resa är förbi, till nästa år. Nästa år med Olas film, med nytt The Ark album, med festival resan, ett år i The Arks tecken.

The Ark är så viktiga. Världen behöver verkligen ett band som dem. På samhällskunskapen ser vi på en film där en lärare ger sina elever en uppgift som sträcker sig över hela läsåret. De ska komma på ett sätt att förändra världen. The Ark förändrar iallafall min värld. De har nästan alltid pratat om att de vill skapa ett rum där man kan vara sig själv, där det inte finns några dömmande ögon, där man blir accepterad.

Kom att tänka på en nemi strip. Nemi's blonda kompis sitter och pratar med en lesbisk tjej. Nemi's kompis sitter och berättar att hon tycker att det är helt okej för henne att hon är lesbisk, att hon inte har något emot lesbiska och undrar när lesbiska ska bli accepterade. Den lesbiska tjejen svarar: När du inte känner att du behöver försvara mig? Den är så sann. Varför inte bara acceptera att alla är olika, big deal. Jag vill kunna vara mig själv, jag vill att andra också ska kunna vara sig själva.