Nu är det lite mer än en vecka sen Markus Krunegård släppte sina två album. Redan första dagen fanns de ute på spotify. Så jag har lyssnat en del på de båda albumen. Inte jättemycket, men litegrann. Det har inte varit något som fastnat ordentligt.

Det albumet jag såg fram emot mest var Lev som en gris, dö som en hund. Jag gillade titeln, och beskrivningen lät intressantare, suggestiv, progressiv & mastig, och skitig är ett ord jag hört om den också. Kanske därför jag blev lite besviken på den skivan och lite överraskad av Prinsen av Peking. Inte jätteöverraskad, men den skivan som var bäst.

En av de, enligt mig, bästa låtarna på albumen. Fel på Hjärnan, här live från Popcirkus förra vintern.



Jag säger som de flesta har sagt, hade han gjort ett album hade han fått ihop ett album med tio-tolv superbra låtar. Nu får man leta fram de bästa låtarna bland mycket skit. Men det är Markus, och på något sätt gillar man honom även att han gör mycket skit. För han gör bra saker också. Musik som är så himla bra så man står med hakan nere vid knäna. Ett citat från en gammal The Ark dokumentär snurrar i huvudet. De står och läser en recenssion, där står det "Man behöver inte alls vara bra för att vara bra, The Ark tillexempel är inte alls bra, men väldigt bra ändå." Och det stämmer in på Markus. Även om man inte gillar alla låtar, så gillar man dem iallafall. Han har mysig röst och intressanta texter. Men ofta gör musiken låten lite tråkig. Det skulle behövas lite variation ibland. Eller ibland är det för mycket text. Han försöker klämma in så mycket text att han glömmer bort musiken ibland.

Guldkornen från hans album är: Fel på hjärnan och Allt gör mindre ont sen på Lev som en gris, dö som en hund. Hela livet var ett disco, Isande diskant, Dålig på vardag och Ingenting är vettigt 03:30 på Prinsen av Peking.