Det är något lungt med Winnerbäck. Något välkännt. Jag har aldrig lyssnat på honom själv. Men han har funnits med genom hela min barndom. Jag kan inte så många låtar, det är inte alla jag känner igen. Men det är något med hans låtar som gör mig lugn. Nu för inte länge sen började jag lyssna på Winnerbäck själv när jag hittade en gammal skiva med honom.

Idag har det inte varit den allra bästa av mina dagar. Jag har varit ganska deppig. Mycket har gått fel också. Förutom att jobbet i kallköket gick bra så vi fick sluta tidigare. Men jag har varit instängd i min hjärna idag, på något sätt har det varit nära till tårarna fast det på samma gång varit väldigt långt till tårarna. Jag var på hälsokontroll hos skolsköterskan imorse. Det var frågor om hur vi mådde och om vi åt frukost, drack alkohol m.m. Jag tyckte det var jättejobbigt. Jag tycker alltid att det är jobbigt. Men speciellt idag när jag verkligen inte har varit på topp. Det var nästan att jag började gråta av ingenting just då. Jag ville inte sitta och ljuga och säga att allt var fin fint, men jag kunde ändå inte svara på frågan vad jag mår dåligt av eller varför jag inte tycker om mig själv till 100%. Men just nu har jag svårt att tycka om mig själv. Det känns nästan som att det inte skulle göra så mycket om jag försvann. Visst kanske någon skulle sakna mig, men som Lars Winnerbäck sjunger; Jag antar det fanns någon du skulle ringa om jag inte fanns.

Början på Aldrig riktigt slut från albumet Kom, av Lars Winnerbäck.
det var jag och Fröken Svår
vi skulle hem åt samma håll
det kanske blev en liten omväg men vad spelar det för roll
natten var så tyst och skön och månen var så vacker över taken
hon hade tappat allt igen varenda mening varje hopp
hennes utsikt var en botten hennes drömmar var en flopp
men ändå där vi gick hon skrattade till och pratade på och höll sig vaken