Den senaste tiden har jag lyssnat mycket på två låtar. When the children cry och Is this the world we created. Gamla låtar båda två, och de handlar lite om samma sak. De handlar om vart världen är på väg, orättvisorna i världen. Hur barn blir drabbade av krig som de inte har något att göra med, hur det varje dag föds nya barn till fattigdom, svält m.m, samtidigt som det finns fullt av människor som har det hur bra ställt som helst, lever i överflöd, och undrar vart deras liv har tagit vägen och är missnöjda med sina liv.

Imorse läste jag också om att Nordkorea har testat en ny atombomb tror jag att det var. Vart är den här världen på väg? De två låtarna skrevs för i mina ögon länge sen, och världen har inte förändrats mycket sen dess. Fortfarande stämmer de in exakt. Det är när jag hör låtar som dessa och läser saker som det här om Nordkorea som jag blir rädd. Rädd för att leva. Och jag kan inte heller komma varför vi lever, när livet är så orättvist. Vissa, som tillexempel jag, vi har det hur bra som helst egentligen. Bor tillsammans med min familj i ett hus, jag får gå i skolan, jag får mat varje dag, jag har aldrig varit med om krig och jag har massa underbara vänner. Ändå är det sällan jag är nöjd med mitt liv. Hela tiden vill jag bort bort bort, eller går och tycker synd om mig själv. Vi borde lära oss att ta vara på det livet vi har.

Jag skulle vilja göra något. Göra något för att försöka göra världen lite mera rättvis. Men jag vet inte hur. Världen är så stor, det finns så mycket att man kan göra att man inte vet riktigt vad, istället står man och tittar på istället. Jag vet att det låter egoistiskt, men jag har inte råd att skänka pengar till välgörenhetsfonder m.m, men jag vill ändå göra något.