Ikväll är en sådan kväll då ensamheten tar över, men jag får skylla mig själv för att jag är så sjukt osocial. Idag var en bra och väldigt rolig dag, iallafall förmiddagen. Det var ljunkan på stan, klassen hade "café" och sålde lotter. När vi hade rast fick Erika en ansiktsmålning av någon från BF. Efter att vi hade slutat, runt tolv, åkte jag hem till ensamheten. Egentligen var det rätt skönt. Men jag saknade någon. Ibland blir jag så rädd för att vara ensam, de stunderna då tankarna och känslorna sköljer över mig och jag får kämpa för att hålla mig över ytan.
Egentligen får jag kanske skylla mig själv för att jag känner mig ensam nu. Och alla andra gånger. Jag vill så gärna ha någon här som kan fylla tomrummet. Ändå vågar jag inte släppa in någon för nära, rädd för att någon ska få se in i mitt kaotiska huvud.

Du gör allt så svårt för mig. Jag vill glömma dig, jag vill komma över dig. Inte låta minnena svämma över gång på gång. Jag vill gå vidare med mitt liv. Du vill inte ha mig. Okej, jag kan acceptera det. Men släpp mig helt istället för att dra ner mig hela tiden. Du är en av de största anledningarna till att jag grubblar så mycket, så många svek. Mest omedvetna från din sida, men svek iallafall. Jag har för många förhoppningar. Jag hoppas för mycket. Men nu vill jag komma över dig, jag blir för skadad av alla fall. Även att jag knappt känner smärtan längre för att jag vant mig vid den så blir varje fall hårdare och hårdare. Jag orkar inte mer. Jag vill läka.