Igår la jag in ny musik på min mobil. På något sätt lyckades jag bara fylla halva minneskortet först. Så jag hittade massa gammal musik som jag inte lyssnat på på jättelänge. Bland annat Three Days Grace.. Jag har tänkt att jag ska lyssna på dem igen ett bra tag nu, men det har inte blivit av. Iallafall så är det väldigt bra. Jag gillar dem. Det enda är att det är lite jobbigt att lyssna på dem tycker jag, för nu när jag hör dem minns jag när jag lyssnade på dem sist, i nian var det. Så ungefär ett och ett halvt år sen skulle jag tro. Och nu när jag lyssnar på dem minns jag att det var ingen rolig tid. Jag känner nästan hur all deppighet kommer tillbaka. Jag minns att jag nästan alltid hade musik i öronen och gick i min egen värld, jag lät ingen komma in nästan. Jag skrattade nästan aldrig.
  Om jag jämför med nu, då jag nästan bara lyssnar på musik på bussen, jag pratar och skrattar massor, och visst är jag deppig ibland, ganska ofta, men det är inte på samma sätt. Nu släpper jag in människor till min värld. Om det finns något jag är stolt över så är det att jag lyssnade på mig själv och började på LP, att jag stod på mig och vågade ta steget. För det steget, att börja där, det var det absolut bästa som har hänt mig tror jag.