Jag följde med bror och hans kompis ut och gick förut. För ett par sommrar sen var vi ute och gick varenda kväll. Vi hade jättekul, alla dagar var ungefär likadana. Vi åkte och badade, tittade på film, gick ut och gick, tittade på lite mera film. Och pratade, om allt. Mycket skratt och bus. Den här gången var det inte lika kul. Vi gick, sa inte så mycket. Mer än min brors kompis som skröt om allt från att han kör traktor till hur cool han är som super i skolan. Jag gick mest tyst. Orkade inte ens låtsas vara intresserad längre. Hans ego är tillräckligt stort. Nu undrar jag vart den där stämingen har tagit vägen, från "den perfekta sommaren". Då allt var så självklart. I år har jag bara badat på den badplatsen två gånger. Den sommaren var vi där varje dag. Att sänka flotten var något vi brukade roa oss med. I år har jag inte ens simmat ut dit.

Snart borde jag försöka att inse att tiden förändras, allt kan inte bara lunka på i samma takt hela livet. Vänner byts ut, man blir äldre, en badplats byts mot en annan. Tiden går. Helt plötsligt står man där och kan bara titta tillbaka på den sommaren. Den får väl bli en sommar värd att minnas.