På sin sista spelning under Peace and Love spelade Lars Winnerbäck med sitt stora band. Det är nog från den spelningen jag har mitt bästa minne från hela festivalen. Innan jag orkade gå upp lyssnade jag på Gråa dagar, då fick jag ett så starkt minne från den spelningen, när han spelade Gråa dagar. Jag och Mikaela stod ganska långt bak, men där inne iallafall, ganska bra platser egentligen, det var drag, men man kunde ändå röra sig. Koncentrera sig på att lyssna och titta istället för att slösa bort tid på att trängas. Under Gråa dagar var det helt fantastiskt, jag och Mikaela stod och gungade med lite och sjöng med, jag tror att vi båda hade tårar i ögonen. Jag tror att de där tårarna berodde lite på någon konstig hemlängtan, eftersom Gråa dagar faktiskt handlar lite om Linköping. De berodde nog också på att Lasse såg så otroligt lycklig ut. Jag vet inte vad det är, men hans leende där uppe på scenen gjorde mig glad.

Det där att beskriva känslan under Gråa dagar gick visst inte så bra. Jag vet inte om det går att beskriva. Kanske är det nog något man måste uppleva själv. Egentligen tror jag de flesta förstår ungefär vad jag menar. Människor som någon gång varit på en konsert har någon upplevt de där små stunderna av total lycka som inte finns någon annan stans än just under en konsert.