Nu sitter jag ensam hemma. Familjen är på västkusten, syster hos sin pojkvän. Bara jag kvar. Fram till att syster åkte tyckte jag att det kändes som en bra idé att vara ensam. Nu känns det inte lika bra längre. En annan dag hade det nog kännts bättre. Idag har jag bara konstiga tankar och mår inte riktigt bra.

Igår hade jag en helkul kväll med några vänner här, vi drack en del och hade allmänt trevligt. Mycket prat, svårt att få en syl i vädret ibland, men det är mysigt. Som vanligt när jag blir lite småfull måste jag skämma ut mig. Det gjorde jag den här gången med tror jag. Jag började smsa med han. Jag vet att vi inte borde ha någon kontakt. Han sårar mig bara. Inte medvetet kanske, men det slutar alltid med att jag är ensam och ledsen. Vi pratade om det igår blandannat. Och på ett sätt vill jag verkligen gå vidare, men det är svårt att bara resa sig och gå. På ett sätt skulle jag vilja såra honom så mycket jag kan, skrika och banka på honom. Såra honom djupt, så djupt att det tar tid för honom att läka. Orsaka honom lika mycket smärta som han orsakat mig. Men samtidigt är jag en väldigt ödmjuk person och jag bryr mig om honom.

Jag lyssnade på Kristian Luuks sommarprat idag (det var ett tag sen det sändes men jag lyssnade på det idag). Han pratade om att han har svårt att bli arg. Jag kände igen mig väldigt mycket i det. Jag vågar inte riktigt bli arg, jag är så rädd för vad folk tycker och tänker om mig. Jag är så rädd för att såra någon eller att någon ska ogilla mig. Egentligen vill jag inte bry mig, egentligen vill jag bara köra mitt race. Blir folk sårade blir de det, gillar folk mig så gör de det. Men jag har alldeles för mycket tankar, jag kan inte få dän* dem. Ibland skulle jag vilja ha en av och på knapp så jag kan bli kvitt mina tankar ibland.
 
*dän är ett uttryck som är vanligt i östgötskan (finns säkert i andra dialekter också), det betyder ungefär ta bort.