Jag, 17 år, påväg mot vuxenlivet. Alla förväntar sig att man ska agera vuxet i den här åldern. Man ska klara av att ta ansvar, man ska kunna förstå, man ska kunna ta vara på sig själv. När man var liten kunde man knappt vänta på att bli vuxen. Nu när man väl står i dörren till vuxenlivet vill man så gärna tillbaka, slippa ta ansvar och all den skiten. När man står nära är vuxenlivet skrämmande.

Jag längtar tillbaka till den tiden då jag fick vara barnslig, eftersom jag då var ett barn. Då man fick plaska i en vattenpöl, utan att någon tittade konstigt. Men visst finns det fördelar med att bli äldre också. Det är det man förlorar som man saknar. Man behöver ett par år då man inte låtsas om att man någonsin varit barn så man ännu en gång kan se tjusningen med att hoppa i vattenpölar eller att titta på lejonkungen.